Teaser...

Detta fat med nygjorda gigantiska chokladbollar ligger snällt här och väntar på att husbonden skall komma hem och inhalera dom. För idag är det herr S fredag eftersom han jobbar i helgen men är ledig torsdag/fredag. Och när sambon firar helg så vill han ha gotter. Så det ska han få! Nån som är lagom glad över att fatet står långt ifrån hennes greppzon är Trollungen som nu står och gastar och pekar hej vilt upp mot fatet och det hon tror är jordens absolut största och smaskigaste köttbullar som hon känner sig snuvad på. Och alla vet ju att hon älskar en god köttbulle!

I hennes ögon är mamma OND! Välkommen hem ikväll herr S.. det serveras gotter och gos ;)

Påminnelse om ens egna maktlöshet

Tänk vad maktlös man ändå kan känna sig.

Har precis spenderat 45 min i telefon varav 40 av dom var att sitta och vänta med irriterande inspelade reklammeddelanden som enda sällskap.

För en månad sedan damp det ner en räkning i brevlådan från Tele2. Jag rynkade naturligtvis ögonbrynen med en gång eftersom vi inte är kunder längre hos Tele2. Men dom ville ändå ha 199 kr från mig för "sammanställning för samtliga abonnemang".

Så jag gjorde som vem som helst som får en felaktig faktura. Jag ringde Tele2 och väntade i 20 minuter för att få prata med en jättetrevlig tjej som tog mitt kundnummer från fakturan och snabbt konstaterade att det blivit något fel. Hon bad om ursäkt och sa att den där räkningen kunde jag riva. Sagt och gjort. Jag rev aldrig fakturan eftersom jag alltid sparar den typen av papper utifall att nåt går snett.

Och så i veckan damp det ner ytterligare ett kuvert från Tele2 med en påminnelse där dom uppmanar mig att snarast överföra 199 kr till deras konto annars skulle abonnemanget stängas och ärendet överlämnas till inkasso.

Ordet inkasso får mig alltid att rysa från topp till tå. Även om jag egentligen aldrig haft med dom att göra utan alltid skött mina räkningar så lever skräcken så starkt att dom lika gärna hade kunnat hota med tortyr medelst slö förskärare.

Så nu ringde jag Tele2 igen och blev rundskickad från den ena Tele2 avdelningen till den andra med väntetid emellan. Tillslut konstaterade en tjej vid namn Malin på andra sidan att jag ju inte var kund hos dom så det här var något oidentifierbart som låg "släpande". Jag fick ingen ursäkt men hon uppmanade mig att både riva fakturorna och ha en trevlig helg. Jag frågade om jag kunde få något skrifligt på att jag inte var skyldig Tele2 ett öre. För det hade känts aningen tryggare om nu den här fakturan "släpar" vidare till inkasso. Men det gick inte alls för sig. Och det fanns enligt henne inte en chans att den här skulle gå vidare. Mmmm... just det... precis som att det inte fanns en chans till att den första fakturan skulle "släpa" sig vidare från puppastadiet och evolverat till en påminnelsefjäril med röda varningstexter. Hur mycket förtroende känner man inför dom orden i det läget.

Och tänk hur jäkla maktlösa vi egentligen är gentemot dom företag som handhar tjänster till oss. För dom är det bara en datoriserad knapptryckning. För en del av oss däremot kanske alla pengar vi har eller ännu värre, inte har. När dom gör fel ska vi bara acceptera. Om vi vanliga människor gör fel eller inte så så riskerar vi ändå att få inkasso på halsen. Brrrrrrr... rysningarna igen.

En annan fundering som poppar upp i min skalle är hur många av oss som får "släpande" fakturor. För det finns massor av människor som inte går speciellt noggrant igenom sina räkningar utan bara betalar när dom ser att det är från ett etablerat företag som dom tidigare haft att göra med. Är det måhända på detta vis som Tele2 finansierar sina animerade reklamfilmer?

Malins uppmaning om att riva fakturorna tänker jag ignorera. För det är mitt enda bevis på att nåt av det här någonsin har hänt. Däremot tänker jag ha en förbaskat trevlig helg. För min älskade sambo är ledig så nu jäklar skall det mysas!

Att bli kund hos Tele2 igen lockar föga. För f-n vet om det inte gömmer sig en ulv i deras fårakläder.

Jag och sambon sitter i soffan... mot sambons lår ligger ett marsvin som heter Conny och glor på tv...

Svenssonliv??? I think not!

Den nya tystnaden

Va tyst det är här hemma idag. Ingen som ropade på mig när jag gick ner för trappan. Lilla A ligger och tar sig en tupplur och jag hör hur kaffekokaren puttrar. Tror det är första gången vid den här tiden som jag verkligen hör kaffekokaren. I vanliga fall brukar Max sjunga så fort han hör att den drar igång. Dom andra fåglarna småkvittrar, men det är inte i samma volym utan honom.

Pratade med en kompis idag som beklagade sorgen, men samtidigt inte kunde låta bli att tycka att det nog kunde vara lite skönt nu när hon kom förbi på fika. För som hon sa så gillar hon att vara den enda som håller låda när hon pratar. Haha!

Sambon frågade igår om vi skulle skaffa en ersättare till honom. Men efter att ha levt med så många djur i hela mitt liv så vet jag att det finns ingen ersättare för nån av dom. Dom är unika var och en på sitt sätt.

Och trots allt så har jag ju 28 andra underbara husdjur att ta hand om fortfarande plus en liten trollunge. Så jag är inte direkt sysslolös.

Men när jag som nu förlorat en av mina älsklingar så kan jag inte låta bli att sitta här och tänka tillbaka på Max och alla dom andra som jag har förlorat. Det är min form av sorg. Tacksamhet för tiden jag fick och ledsen för tiden jag förlorat. Kärlek kort och gott.

Finns säkert dom som undrar om jag känner likadant för alla mina djur. Och nej det gör man inte. Precis som man känner olika för sina vänner och släkt. För alla har helt olika personligheter. Vissa gräver sig så djupt in i ens hjärta att man aldrig riktigt kommer över dom. Man lär sig bara att leva utan dom tillslut.

Och när det gäller min Max så får jag helt enkelt lära mig att lyssna till den nya tystnaden i huset och tacka för alla gapiga och skrikiga stunder jag ändå fick.

R.I.P Max

eller snarare, bred ut dina vackra vingar och flyg som du aldrig riktigt kunnat tidigare.

Såg att Max var lite småkrasslig i förrgår för han satt på sin pinne och burrade upp sig lite suspekt. Höll ett extra öga på honom och kände på mig att något inte stod rätt till. Men sen snäppte han upp sig och var sitt vanliga jag så jag sköt mina farhågor åt sidan eftersom det inte fanns något direkt att gå på mer än min magkänsla. Han åt, drack och som vanligt struntade blankt i alla dom regler som hans hårdnackade burkamrat Fanta alltid indriver likt den lilla diktator hon är.

Men så sent ikväll så trillade han bokstavligen av pinn. Det gick fort. Något jag ser som väldigt positivt mitt i alltsammans. För det finns inget jobbigare än att se en av sina små kamrater lida och behöva åka till veterinären för plågsamma och skrämmande utredningar som oftast inte har så stora chanser att leda till annat än den sista sprutan.

Jag misstänker att det helt enkelt var hans hjärta som gav upp. För när jag kände över honom hittade jag inga avvikelser och han var i god form på alla sätt och vis.

Vem var då Max? Jo den mest osmarta undulat jag någonsin haft privilegiet att möta. Han var också det första djur som jag och herr S valde ut tillsammans. Vi stod och tittade på några lovande kandidater som skulle få bli burkamrat med min kamakaziepilot Pepzi. Jag kunde inte bestämma mig så herr S fick välja. Han pekade på Max tvärsäkert och sa "Han är fin, han ska du ha". "Men han är ju helt grå ju!!!??? Bland alla dessa vackra turkosa så väljer du den grå??" sa jag som hade tanken att fylla mitt hem med färgprakt.

"Det spelar väl ingen roll för jag är färgblind och fågeln kan väl inte hjälpa att han är grå, men han ser snäll ut", svarade sambon. Och tänk så rätt han hade. Ingen Einstein, men älskvärd. Och fruktansvärt högljudd. Större lungkapacitet på en undulat har jag aldrig varit med om. Och förmågan att skrika högt har gjort att sambon många morgonkvistar i gryningen förbannat sitt val. "Max din förbannade flygande råttaaaa, om du inte håller klaffen NU så vrider jag nacken av dig!!!" Till svar fick sambon alltid ett extra högt och glatt KVI-DEEEEEE VITTTTTTT!

Och oljudet var inte slut där, för så fort han hörde mina steg i trappan så sträkte han på sig likt en minisoldat och började "räkna in flocken". Ett vanligt beteende för undulater i det fria är att dom ropar ut som för att kolla av att alla i flocken är med. Och detta jobb tog Max på så blodigt allvar att t o m hans burkamrater sa till honom att hålla klaffen till slut. Men han var glad ändå.

Tam blev han aldrig trots ihärdiga försök. Men däremot så gjorde han alltid som kompisen Pepzi. Så satt Pepzi på fingret så kom han med. Och när Pepzi flög iväg från fingret så såg han lite osäkert omkring sig och stack snabbt efter. Det var först senare som vi kom på varför han aldrig kopplade. Max hade nersatt syn. Troligtvis medfödd. Så han såg inte riktigt var han var eller vart han var på väg. Istället lyssnade han på Pepzis stämma och följde den. I buren hade han aldrig problem att hitta och flyga runt. Men däremot har jag haft många skrämmande turer med honom när han har varit utanför buren. När han för tredje gången flög rätt in i väggen innan jag fick tag i honom så tog jag beslutet att hans friflygningsdagar var förbi. Och det var inte Max emot. Den stora nackdelen var dock att Pepzi bestämde sig för att han inte ville flyga utan Max som naturligtvis alltid skulle ropa tillbaka honom när han var ute efter två sekunder. Vilket var väldigt synd eftersom Pepzi är en otroligt skicklig flygare.

Vi får se den närmaste tiden hur Pepzi tar förlusten av sin bästa kompis. För dom var ett skönt radarpar. Den ene trög och den andre kvick på alla sätt och vis. Som tur är så finns ju Fanta och Vira Blåtira kvar i buren för att stötta.

Puss på dig Max din charmige gaphals.

lunchtajm

en något sen lunch idag men det beror på att Trollungen sov sött och ganska länge idag. Inte konstigt då hon vaknade upp med en riktig dunderförkylning i full blom i kroppen. Stackars lillan. Kinderna och nosen är alldeles knallröda och det finns ingen hejd på snörvlandet.

Så vad blev det till lunch undrar ni nu...

*En stoor bit lasagne (närmare bestämt ca 300g!!)

*En rostad fullkornssmörgås med ost

*6 stora köttbullar

*7 vindruvor

*En halv banan

.. och nej... det var inte min lunch. Eller ja... det var typ halva min lunch som jag aldrig fick, plus Trollungens egna.

Hon må vara krasslig, men det är sannerligen inget fel på hennes aptit. Frågan är; VAR FINNS BOTTEN?? för nu står ungen och tigger efter mer frukt.

tjena hej...

hade planerat och påbörjat en blogg när lilla A fyllde 1 år... men den blev aldrig färdigskriven, så det sket sig.

I a f så har ettårsdagen kommit och gått. Trollungen blev extremt bortskämd så till den milda grad att när vi på lördagen skulle gå och gratta hennes bästa kompis Lilli som fyller dagen efter så trodde lilla A helt självupptaget att även det kalaset var för henne. Hon underhöll alla gästerna med en trumshow och dans. Och när hon upptäckte att publiken applåderade så fanns det inget slut på trixandet.

Så min lilla docka har helt enkelt överlevt sin första hybris. Tror det bor en ganska så stor och hårig teaterapa i henne.

Däremot när vi var hemma hos kompisen Klimpen i torsdags så var hon inte alls på humör. Men det var nog inte så konstigt eftersom hon blev brutalt väckt väldigt tidigt för att vi skulle iväg på hennes första tandläkarbesök. Och efter det så var liksom dagen inte riktigt som den skulle för henne. Men hon smaskade ändå i sig glatt av de korvar och bröd som Klimpen bjöd på. Och vi fick äntligen till en gruppbild med alla åtta kompisar på samma bild utan att nån storgrät. Klimpens mor och far var snälla och skrev ut en kopia till oss var. Våran sitter nu på kylskåpet och jag blir lika varm i hjärtat varenda gång jag går förbi och ser alla dessa underbara små människor. Tänk vilken fin start i livet lilla A ändå har fått som så tidigt har så många härliga jämnåriga polare.

Just nu väntar vi på att Lilli och hennes vackra mamma ska komma hit och mysa lite. För hemma hos dom skall det tydligen borras något förskräckligt. Vi hoppas att Lillis pappa lämnar några väggar ifred. För jag kan tänka mig att nu när han får sina tassar på en borr så kan han vara svår att stoppa. Vi håller tummarna.