Den nya tystnaden

Va tyst det är här hemma idag. Ingen som ropade på mig när jag gick ner för trappan. Lilla A ligger och tar sig en tupplur och jag hör hur kaffekokaren puttrar. Tror det är första gången vid den här tiden som jag verkligen hör kaffekokaren. I vanliga fall brukar Max sjunga så fort han hör att den drar igång. Dom andra fåglarna småkvittrar, men det är inte i samma volym utan honom.

Pratade med en kompis idag som beklagade sorgen, men samtidigt inte kunde låta bli att tycka att det nog kunde vara lite skönt nu när hon kom förbi på fika. För som hon sa så gillar hon att vara den enda som håller låda när hon pratar. Haha!

Sambon frågade igår om vi skulle skaffa en ersättare till honom. Men efter att ha levt med så många djur i hela mitt liv så vet jag att det finns ingen ersättare för nån av dom. Dom är unika var och en på sitt sätt.

Och trots allt så har jag ju 28 andra underbara husdjur att ta hand om fortfarande plus en liten trollunge. Så jag är inte direkt sysslolös.

Men när jag som nu förlorat en av mina älsklingar så kan jag inte låta bli att sitta här och tänka tillbaka på Max och alla dom andra som jag har förlorat. Det är min form av sorg. Tacksamhet för tiden jag fick och ledsen för tiden jag förlorat. Kärlek kort och gott.

Finns säkert dom som undrar om jag känner likadant för alla mina djur. Och nej det gör man inte. Precis som man känner olika för sina vänner och släkt. För alla har helt olika personligheter. Vissa gräver sig så djupt in i ens hjärta att man aldrig riktigt kommer över dom. Man lär sig bara att leva utan dom tillslut.

Och när det gäller min Max så får jag helt enkelt lära mig att lyssna till den nya tystnaden i huset och tacka för alla gapiga och skrikiga stunder jag ändå fick.