eller snarare, bred ut dina vackra vingar och flyg som du aldrig riktigt kunnat tidigare.
Såg att Max var lite småkrasslig i förrgår för han satt på sin pinne och burrade upp sig lite suspekt. Höll ett extra öga på honom och kände på mig att något inte stod rätt till. Men sen snäppte han upp sig och var sitt vanliga jag så jag sköt mina farhågor åt sidan eftersom det inte fanns något direkt att gå på mer än min magkänsla. Han åt, drack och som vanligt struntade blankt i alla dom regler som hans hårdnackade burkamrat Fanta alltid indriver likt den lilla diktator hon är.
Men så sent ikväll så trillade han bokstavligen av pinn. Det gick fort. Något jag ser som väldigt positivt mitt i alltsammans. För det finns inget jobbigare än att se en av sina små kamrater lida och behöva åka till veterinären för plågsamma och skrämmande utredningar som oftast inte har så stora chanser att leda till annat än den sista sprutan.
Jag misstänker att det helt enkelt var hans hjärta som gav upp. För när jag kände över honom hittade jag inga avvikelser och han var i god form på alla sätt och vis.
Vem var då Max? Jo den mest osmarta undulat jag någonsin haft privilegiet att möta. Han var också det första djur som jag och herr S valde ut tillsammans. Vi stod och tittade på några lovande kandidater som skulle få bli burkamrat med min kamakaziepilot Pepzi. Jag kunde inte bestämma mig så herr S fick välja. Han pekade på Max tvärsäkert och sa "Han är fin, han ska du ha". "Men han är ju helt grå ju!!!??? Bland alla dessa vackra turkosa så väljer du den grå??" sa jag som hade tanken att fylla mitt hem med färgprakt.
"Det spelar väl ingen roll för jag är färgblind och fågeln kan väl inte hjälpa att han är grå, men han ser snäll ut", svarade sambon. Och tänk så rätt han hade. Ingen Einstein, men älskvärd. Och fruktansvärt högljudd. Större lungkapacitet på en undulat har jag aldrig varit med om. Och förmågan att skrika högt har gjort att sambon många morgonkvistar i gryningen förbannat sitt val. "Max din förbannade flygande råttaaaa, om du inte håller klaffen NU så vrider jag nacken av dig!!!" Till svar fick sambon alltid ett extra högt och glatt KVI-DEEEEEE VITTTTTTT!
Och oljudet var inte slut där, för så fort han hörde mina steg i trappan så sträkte han på sig likt en minisoldat och började "räkna in flocken". Ett vanligt beteende för undulater i det fria är att dom ropar ut som för att kolla av att alla i flocken är med. Och detta jobb tog Max på så blodigt allvar att t o m hans burkamrater sa till honom att hålla klaffen till slut. Men han var glad ändå.
Tam blev han aldrig trots ihärdiga försök. Men däremot så gjorde han alltid som kompisen Pepzi. Så satt Pepzi på fingret så kom han med. Och när Pepzi flög iväg från fingret så såg han lite osäkert omkring sig och stack snabbt efter. Det var först senare som vi kom på varför han aldrig kopplade. Max hade nersatt syn. Troligtvis medfödd. Så han såg inte riktigt var han var eller vart han var på väg. Istället lyssnade han på Pepzis stämma och följde den. I buren hade han aldrig problem att hitta och flyga runt. Men däremot har jag haft många skrämmande turer med honom när han har varit utanför buren. När han för tredje gången flög rätt in i väggen innan jag fick tag i honom så tog jag beslutet att hans friflygningsdagar var förbi. Och det var inte Max emot. Den stora nackdelen var dock att Pepzi bestämde sig för att han inte ville flyga utan Max som naturligtvis alltid skulle ropa tillbaka honom när han var ute efter två sekunder. Vilket var väldigt synd eftersom Pepzi är en otroligt skicklig flygare.
Vi får se den närmaste tiden hur Pepzi tar förlusten av sin bästa kompis. För dom var ett skönt radarpar. Den ene trög och den andre kvick på alla sätt och vis. Som tur är så finns ju Fanta och Vira Blåtira kvar i buren för att stötta.
Puss på dig Max din charmige gaphals.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar