Jag borde sparka igång den där jumbokannan med kaffe innan all min höstenergi rinner ur kroppen på mig. Helt underbart att ta en rask promenix till dagis med lillröven idag. Frosten bet i kinderna och gnistrade från alla löven i sina höstfärger när solen sken ner på dom. Helt fantastiskt. Jag har alltid haft just hösten som min favoritårstid när den är precis så som idag. Klar och krisp i fantastisk skrud, med löven som prasslar kring fötterna. Tror det bottnar i att jag är en sjal och halsduksmänniska. Älskar att linda in mig i lager på lager så man blir så där lagom varm samtidigt som det nyper lite i kinderna. Eller så kanske det beror på att jag fyller år på hösten. Men näää det tror jag inte. För nu när man blivit sådär tillräckligt gammal så man inte längre bryr sig om exakt hur gammal man är så spelar ens födelsedag ingen roll. Det viktigaste är att min älskling kommer ihåg mig. Och det gör han alltid. Fast i år skulle jag bli mäkta glad om min dotter kom med en av sina skapelser också. För hon ääääälskar att pyssla. Det är mycket målning, pärlande och lerskapande som står på schemat när hon får bestämma. Och så självklart att laga tonvis med låtsasmat samt stå brevid mig i köket och diska samtidigt som hon leker vuxen och antar en min som skulle få Prusseluskan att blekna. Med snurpen mun står hon och huffar och puffar, slamrar och hamrar med alla sina små kastruller samtidigt som hon säger "Mamma, vet du vaaaaa???" tio gånger på raken.Och jag vet faktiskt fortfarande inte vaaaaaa... för när hon kört den ramsan och jag svarat "Nä, va då?" lika många gånger så har hon inget mer att komma med utan byter raskt samtalsämne eller ber om mer diskmedel.
mmmm... gullunge, som farmor skulle ha sagt. Men nu JUMBO-KANNAN-MED-KAFFE. Å sen ska här ringas X antal samtal. För på måndag börjar jag plugga. Så här är det häcken full.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar