Ute i kotteskogen med Trollungen

På vägen hem från hämtning på dagis såg jag och lillfisen att dom höll på att såga ner en meter av granhäcken på gatan där vi bor. Så glad i hågen lovade jag min dotter att nu jäääääklar skulle vi plocka kottar och fylla hela vagnen. Men ack, vilken besvikelse. För dom hade redan hunnit sopa undan det mesta och vi hittade efter idoga letande endast ett ynka dussin.
Men som tur var så tändes en liten glödlampa ovanför mitt huvud. Min bättre hälft slutade jobba tidigt idag. Så när han klev innanför dörren frågade vi om han inte hade lust att köra oss till skogen så vi fick plocka mer kottar. Och som tur var så orkade han det. För om vi hade gått dit (vilket inte är så långt i o f s) så hade vi haft svårt att hinna med lillrövens mat och sovklocka. Så det blev perfekt. Och Trollungen bara älskade det. Hon sprang och sjöng så det ekade mellan grantopparna. Och vi hittade grymt fina och stora kottar. Sen var det lite häftigt att en ekorre försökte pricka mig med kottar när jag klampade omkring nedanför hans träd.
Så nu har vi lovat varandra att snart återvända igen, utrustade med korv, pinnbröd och varm choklad. För det finns grymt mysiga eldstäder lite överallt. Bor man så nära en fin skog som vi gör så är det skam att man inte kommer ut i den oftare.

Vet du vaaaa.....?

Jag borde sparka igång den där jumbokannan med kaffe innan all min höstenergi rinner ur kroppen på mig. Helt underbart att ta en rask promenix till dagis med lillröven idag. Frosten bet i kinderna och gnistrade från alla löven i sina höstfärger när solen sken ner på dom. Helt fantastiskt. Jag har alltid haft just hösten som min favoritårstid när den är precis så som idag. Klar och krisp i fantastisk skrud, med löven som prasslar kring fötterna. Tror det bottnar i att jag är en sjal och halsduksmänniska. Älskar att linda in mig i lager på lager så man blir så där lagom varm samtidigt som det nyper lite i kinderna. Eller så kanske det beror på att jag fyller år på hösten. Men näää det tror jag inte. För nu när man blivit sådär tillräckligt gammal så man inte längre bryr sig om exakt hur gammal man är så spelar ens födelsedag ingen roll. Det viktigaste är att min älskling kommer ihåg mig. Och det gör han alltid. Fast i år skulle jag bli mäkta glad om min dotter kom med en av sina skapelser också. För hon ääääälskar att pyssla. Det är mycket målning, pärlande och lerskapande som står på schemat när hon får bestämma. Och så självklart att laga tonvis med låtsasmat samt stå brevid mig i köket och diska samtidigt som hon leker vuxen och antar en min som skulle få Prusseluskan att blekna. Med snurpen mun står hon och huffar och puffar, slamrar och hamrar med alla sina små kastruller samtidigt som hon säger "Mamma, vet du vaaaaa???" tio gånger på raken.Och jag vet faktiskt fortfarande inte vaaaaaa... för när hon kört den ramsan och jag svarat "Nä, va då?" lika många gånger så har hon inget mer att komma med utan byter raskt samtalsämne eller ber om mer diskmedel.

mmmm... gullunge, som farmor skulle ha sagt. Men nu JUMBO-KANNAN-MED-KAFFE. Å sen ska här ringas X antal samtal. För på måndag börjar jag plugga. Så här är det häcken full.

Trollungen är Tååå OOOOOr

Något hon gör mycket tydligt för alla som frågar samtidigt som hon viftar med X antal fingrar i luften.
Och vi har haft finbesök och paket i drivor. Så nu har lillröven hybris och tror att världen roterar kring hennes axel. Vilket den i o f s på många sätt gör också.
Men så är hon ju helt magnifik. Jag vet, sånt säger alla föräldrar. Men det gör det inte desto mindre sant.
Nu har vi kommit in i en ny period i hennes utveckling som jag bara älskar. Språket bara bubblar ur henne. Massvis av nya ord och hopsättande av meningar varje dag. Som t ex inatt efter ett härligt kalas som gjorde att hon fick lite svårt att sova kring två-tiden på natten. Helt plötsligt hör vi innifrån hennes rum hur hon ljudligt suckar och förklarar med späd men ändå bestämd stämma; Jag vill inte va här!. Så det var bara för mig att hämta vildbattingen då vi inte ville väcka farmor och farfar som sov i rummet brevid. När vi kom ner i vardagsrummet spände hon ögonen i mig och rynka näsan medans hon höll sig för magen och sa; "Jag är hungrig. Ont i magen-hungrig." Så jag fick snällt värma på lite rester som hon slukade. Sen tyckte hon att det var efterfest och vägrade komma till ro igen. Efter några vimmelkantiga timmar med partyflickan var jag tvungen att gå och hämta hennes far. För tanken på att efter denna natt orka med ytterligare ett dygn i nonstop med fröken energiknippe fick ögonen att ännu mer gå i kors hur rolig hon än var. För när sömnbristen sätter in finns liksom inte mycket mer att ge. Som tur är så har jag en sambo som utan en min trots att han skulle jobba långpass idag gick upp och tog över så jag fick några timmars sömn. Guldstjärna till Pappa Gubbkeps :) En insikt som slår oss är hur ovana vi är att inte få sova som vanligt. Trollungen har alltid varit väldigt bra på att sova nätterna igenom. Det gör att vi helt vant oss av med sömnbristfulla dagar och nätter och blir lite extra slitna dom få gånger det har hänt. Inte utan att man hoppas att det är en lyx som kommer hålla i sig.