Lilla Universeum

Ååååååååååååå vilken härlig dag. Nu jobbar vädret åt rätt håll igen. Solen skiner, fåglarna kvittrar (både ute och inne) och jag är på topp i all min hemmysighet. Tagit mig en liten paus i fixandet här. För det är såna här dagar som jag tro det eller ej älskar att städa. För när man vädrar ut så känns allt så genuint rent.
Vet att detta tillstånd endast kommer vara i ca en dag. Men ändå. Idag är det rent.
Problemet med vårt hem är att har man så många djur så får det aldrig vara rent mer än ca 1 timma efter det att man är klar. Sen är det dags att damma och dammsuga igen om man vill behålla det där gnistrande.
Men skit samma. För som en av herr S jobbkollegor sa när han var här och såg alla våra djur. "Tänk va underbart det måste vara att få lov att växa upp här med alla dessa djur omkring sig". Och precis så känner ju jag också. Fast inte bara för Trollungen utan även för mig och herr S som får lov att leva med alla dessa varelser som har sina mycket individuella personligheter som dom sprider glädje och kärlek med varje dag.
Det var så jag själv växte upp. Och när jag tänker tillbaka på min barndom så är det inte kompisar eller aktiviteterna man gjorde som jag tänker på i första hand. Utan det är dobermannen Lady som var min bästa vän och förtrogne vapendragare. Hon lärde mig att ingenting var farligt sålänge hon var där och kunde lägga sin nos mot min axel och det var hos henne jag kunde krypa upp och gråta när jag var ledsen. Eller den galne moluckkakaduan Nicke som var en jäkel på att dansa och skrämma slaget på våra grannar. Min första egna undulat Schimboo som älskade mig över allt och åt upp min hemläxa så att mamma fick ringa läraren och berätta att jag faktiskt talade sanning. Det var rena konfettiyran i mitt rum.
För att inte tala om min alldeles egna hund Toya. Som tog sitt första andetag i livet i min famn, för att fjorton år senare lägga sig precis som då under min haka och ta sitt sista andetag. Jag saknar dom så det bränner i bröstet. Men jag är så oändligt tacksam att dom och många, många andra fantastiska djur funnits i mitt liv.
Dom har uppfostrat mig i mångt och mycket och jag hade inte varit den jag är idag utan dem. Ren oförfalska kärlek och respekt.
Det är precis så jag hoppas att Trollungen också kommer att få det. Och vi har börjat mjukstarta lite på kontakt genom att låta Toffiee som är världens snällaste kanin få vara nära från start. Toffiee är mjuk, fluffig och hennes favoritsysselsättning är att pussas. Vilket hon gärna gör på små bebistår. Jag är väldigt försiktig när det kommer till att introducera med fysisk kontakt. Och det är för djurens skull. Vill inte att dom skall bli rädda för henne.
För små barnhänder är inte direkt varsamma av sig. Och starka utrop kan också ge men för livet.
Våran andra kanin Lakritz blev sjuk av ångest när vi kom hem med Trollungen från BB. Han kände inte igen dom där hjärtskärande skriken och blev så rädd att hans mage slutade fungera. Så mitt första dygn hemma som nybliven mamma ägnades åt magmassage på honom och många oroliga samtal till Blå Stjärnans jour. Som inte kunde göra mer än vad jag redan gjorde.
Tack och lov så kom han över chocken efter ett dygn och nu är han som vanligt igen. Fast han tittar med en väldigt skeptisk blick på den där Trollungen som lever om allt som oftast. Men jag är övertygad om att om ca 3-4 år så är dom nog riktigt bra polare när lilla A lärt sig lite mer motorik och tal.
Jösses vad jag vandrade iväg.... ska se till att få nåt mer gjort innan Trollungen vaknar. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om djur. Ja, ja... fortsättning följer.