Min bror och jag

Tanken var ju att det skulle bli städat och puts å studs här igår inför brorsans och brorsbarnens stundande besök. Men det är väl typiskt att när man inte riktigt har tid så går telefonen i ett. Får bli krafttag idag istället. Men det är ingen större fara. Vill bara hinna med att flytta på lite djur och grundligt våttorka i lugn och ro eftersom brorssonen är aningen allergisk.
Dom kommer hit för att spendera sin sportlovsvecka hos oss. Tyvärr kommer inte min svägerska med för hon måste jobba vilket är trist. Lilla A vill ju träffa sin moster också. Tack vare 80 mil emellan oss och min brors jobb som tar honom till andra sidan jordklotet i 6 veckors intervaller så är det inte alltid så lätt att få till ett umgänge. Så dom har inte hunnit träffa lilla A än. Och jag har saknat mina brorsbarn som jag inte har sett sen i somras när jag var höggravid. Grabben har hunnit fylla femton och är huvudet längre än sin faster! Det är inte klokt. Hans lillasyster har hunnit börja skolan och är också stora tjejen... även om det är i en väldigt späd förpackning.

Jag och min bror har inte alltid haft så bra kontakt. Mer som hund och katt. Mycket av det har nog bottnat i att min bror tar sitt uppdrag som storebror på allra största allvar in absurdum. 10 år äldre och med inställningen att han är störst, bäst och vackrast. Och jag, 10 år yngre som enligt honom inte vet skit om skit utan skall göra EXAKT som storebror säger. Annars!!!!...
Men efter mycket bråk och en rejäl paus från varandra ser vi idag på varandra med nya ögon. Han är fortfarande likadan fast en gnutta mjukare sen jag träffade herr S som han tycker väldigt mycket om. Han låter mig t o m prata till punkt ibland. Jag har kommit över tonåren och blivit lugnare och tål mer verbal stryk nu. Det är som vatten på en gås. Så idag kan man kalla det för kärleksfullt syskongnabb när vi sätter igång. Inga bråk som exploderar.

Och på det stora hela, om man bortser från hans mästrande, så var och är han en väldigt bra storebror. Som ända sedan jag var liten låtit mig få hänga med på allt. Eller snarare åka som en vante i hans farvatten.
Han har alltid varit en aktiv människa med tusen projekt i luften. Han har satt mig på hästar, wind-surfingbrädor, skate-board, enhjulingar, go-kartbilar, lindat stora ormar omkring min hals och tarantellaspindlar på min arm, hållit ner mitt huvud under vatten så jag skulle lära mig att dyka vilket resulterade att jag än idag får panik vid tanken på ett dyk. Dragit med mig på bilresa till Italien när jag var 14. Min första riktigt stora konsert (Madonna på Eriksberg). Han gav mig min första sup vid sju års ålder då han tyckte det var en kul idé att byta ut glasen vid kräftskivan för att se min reaktion och mycket, mycket mer. Allt med väldigt blandat resultat då tålamod och pedagogik inte är hans starka sidor.
När han slänger in mig i nåt så förväntar han sig att jag ska fixa det lika bra som han med en gång. Och glömmer gärna att han kanske har tränat på just det där ganska länge innan han själv fixade det.

Men tänk vad mycket tråkigare och färglösare min barndom hade varit utan honom. Jag har sett upp till honom jättemycket och gör nog det än idag. För min storebror är jätteSTARK, duktig och kan klå alla andras syskon om det behövs! Och det är väldigt skönt och tryggt för lillasyster att han finns och bryr sig så mycket om mig. För det spelar nog ingen roll hur gammal man blir, när jag ser på honom så är det som jag blir förflyttad i tiden. Långt hår i två flätor iförd snickarbyxor som med en bestämd min försöker hålla tempo med storebror för allt vad tygeln håller. Och i mina ögon så är han fortfarande spänstig, vältränad och helt befriad från allt vad dubbelhaka, medelålders och lönfett heter.