Separationsångest

Onsdag kväll:

Herr S: Så vad ska du hitta på på fredag?

Jag: (förvirrat) Vadå då?? eller ja.. antingen så gör jag det jag tänkte imorgon eller om jag skulle ta det på fredag eller jag vet inte men om jag gör det jag tänkte imorgon så blir det gjort fast det skulle jag ju kunna passa på att göra samtidigt med det där ärendet för då slår jag två flugor... eller så väntar jag... fast på måndag hinner jag inte för då ska jag och lilla A upp till Öppna Förskolan... och lördagen är körd för det har jag lovat mamma... sen är det ju babysim på söndag och då har ju dom stängt där inne i stan.Vad menar du då?
(om ni tycker att den yttre dialogen här verkar fullkomligt idiotisk och osammanhängande så skulle ni hört den inre dialogen.)

Herr S: (överseende suck) Jag frågade vad du hade tänkt hitta på på fredag?

Jag: (trög) Händer det nåt då eller?

Herr S: Jag är ledig på fredag.

Jag: Är du? Ja just ja, det hade jag glömt. Ville du göra något speciellt eller?

Herr S: Jag tänkte om DU ville göra något. Ha lite egentid. Jag och lillfisen kan gosa hela dan och så kan väl du passa på att göra något bara för dig för en gång skull. Åk in till stan. Shoppa loss eller vadsomhelst som du känner för.

Jag: Ååååååååhhh... ja det hade ju varit trevligt.... Vad ska jag göra då?

Här följer ytterligare svammel från min sida om tusen olika ärenden och affärer. Inte värt att anstränga tangentbordet med. Men faktum är att jag och lilla A har tagteamat så rejält att jag nu börjar få svårt att se vad jag egentligen vill med min egna tid. För visst vill jag ha den. Och visst behöver jag den. Men samtidigt är tanken på att jag och hon är ifrån varandra så främmande för mig. Det är ju vi mot världen i alla lägen. En naturlig förlängning av mig själv.
Därför är det nog skarpt läge nu att jag tar alla tillfällen i akt att göra saker utan lilla A när jag får chansen.
Jag har haft några gånger på egen hand utan lilla A. Några väldigt sköna och lyckade "pauser" och andra mindre lyckade.

Kommer ihåg ångesten jag kände när jag en vecka efter förlossningen blev utskickad av herr S för lite frisk luft och egentid. Det lät så bra. Tanken var så god. Få rå om sig själv. När jag satte mig på bussen kröp paniken in under huden på mig. Jag saknade något. Halva jag var borta. Började kallsvettas, det kliade i hela kroppen och jag ville bara skrika efter min bebis. Kände mig så utlämnad, sårbar och tom.
Kämpade mig in i Nordstan för att hitta det där albumet jag ville ha till lilla A. Ont i hela kroppen som protesterade vilt både fysiskt och psykiskt. Tankarna snurrade. Vilken dålig mamma jag är som kan lämna mitt barn bara så där. Alla andra undrar säkert varför jag går så konstigt. Kvinnan med barnvagn som tittar på mig nu ser säkert att jag är en dålig mor som har lämnat sin dotter helt oansvarigt. Han i kassan tänkte nog att såna som jag borde inte få skaffa barn. Tänk om det händer mig något. Om jag blir överkörd. Lilla A måste ju ha mat. Herregud vad har jag gjort! Hon kanske förgås av hunger!!! Hela jag vibrerade. Med gråten i halsen stapplade jag tillbaks till busshållplatsen och åkte hem. Totalt hade jag varit ifrån min älskade unge i en timma. Hon sov hela tiden. Jag var ett vrak.
Efter det dröjde det ett bra tag innan jag vågade åka ifrån henne. Inte p g a att jag inte litade på hennes far. Han är hur bra som helst och hon har det minst lika bra när hon är med honom. Det var JAG som inte vågade vara utan henne.

Någon som har ett förslag på vad man kan hitta på när man har en hel dag till sitt förfogande utan min sköna lirare och sidekick? Sushi finns redan i planerna om nu nån skulle undra.