Dagen igår avlöpte väl måste man säga. Det bidde inget avtryck i gips för lilla A. Men det var på mitt egna beslut. Hela Ö.F var fullproppad med förväntansfulla mammor, för jag tror helt ärligt att ingen av bebbarna ger ett jota i om deras fot och hand blir förevigd eller inte. Inte än på några år i vilket fall.
Med baksidan av handen torkade förskolelärarinnan svettpärlorna från pannan och knådade trolldeg som om hon var en kock som satt i skiten med fem kinabongar* och ingen prepptid*.
Ingen tid för sångstund idag deklarerade hon.... här ska knådas!!!
Jösses så överarbetat. Men det var ganska underhållande att få se henne jobba lite som omväxling. Föräldrar med barn skulle ordas på kö där två och två de skola gå in för att göra sina avtryck med tysk effektivitet. Inte min form av kreativt skapande direkt.
För i mitt lilla huvud hade jag villfarelsen att vi skulle mysa i pysslandet tillsammans med våra barn i en lugn och lätt bomullsinlindad miljö. Göra degen tillsammans. Skratta med våra barn och andras. Hälla upp en påtår kaffe till mamman brevid samtidigt som vi knådade och blandade ny trolldeg och pratade om våra guldklimpars senaste bedrifter. Och kanske t o m sjunga en truddelutt tillsammans i gemenskapen.
Jag är väl skadad av min egen uppväxt kanske som den 70-talist jag är. Lätt vilse i pannkakan. Och med en stark tro på att glädje i gemenskap knyter starka och varaktiga band som är extremt viktiga för resten av ett barns utveckling. Att våga, att vilja, att vara i ett nu där fantasin inte har några gränser. Där vi vuxna inte stressar vidare utan låter något ta den tid det tar i lugn och ro utan att vara rädda för att bli lite nerskitade.
Nu vart det mer inställningen att få det hela överstökat. Antagligen för att få tyst på oss mammor som begärt lite aktivitet på Ö.F. Så ja, jag, herr S och lilla A tittade på varandra och sa att det här kan vi lika gärna göra hemma i lugn och ro. Vi har alla ingredienser som behövs till att göra ett helt gäng avtryck. Själv har jag gått och funderat på om ett rumpavtryck inte vore på sin plats. Hade själv tyckt att det hade varit hysteriskt kul om min egen mor hade förevigt min rumpa innan den bredde ut sig så förbannat.
Gratulationen av mor min avlöpte väl. Vi åkte hem till henne med smörgåstårta, blommor och paket från både mig och min bror med familjer. Hon hade fått massor av blommor och gratulationer redan från vänner så hon kände sig väldigt nöjd med dan. Lilla A gosade länge och väl med sin mormor och var på gott humör trots att hon hade lite feber efter sprutorna hon fick tidigare på dan.
Idag skall jag och Lilla A på mamma/baby-fika hemma hos en av mammorna i föräldragruppen. Jag hoppas och tror på en mysig stund. Skriver kanske om det när vi kommit hem igen.
*kinabong. Restaurangslang för en idiotbeställning från ett bord med typ sex pers. där alla beställer heeeeeeelt olika maträtter. Vilket varje kock med självrespekt (som alla kockar har i överflöd) ser som en schymf mot sin person. Egentligen handlar det om att det är svårt att tajma in så många olika maträtter så det kan utbrista små bränder i köket i rena förskräckelsen. Men en kock är av naturen egocentrerad så naturligtvis vill gästerna BARA jävlas med honom. För i en kocks värld så är det därför Gud (läs den store kocken) uppfann hovmästare och servispersonal. Vad skall man annars ha dom till om inte för att tala om för dom mindre vetande gästerna vad dom skall beställa. Likt Jesus när han skickade ut sina lärjungar så skall även matsalspersonalen predika köksmästarens ord. Amen.
*prepptid. Tid att förbereda alla maträtter innan gästerna kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar