Nattsudd

På det stora hela har det varit en härlig dag. Jag är bortskämd med sådana numera.
Tänker på vilken tur jag har haft och hur bra jag har det.
Livet har inte alltid varit så. Mycket skit har jag fått stå ut med och genomleva. Döden var under mina ungdomsår en ständig följeslagare. Och jag förlorade alldeles för många på alldeles för kort tid. Att vara den som fortsatte leva blev det stora målet. Jag visste bara inte hur.
Så det följde många år i limbo. Ett vakuum. Utåt alltid en glad prick med det ständigt stora leendet på läpparna. Fröken Duktig som fixade ALLT, till er tjänst.
Inåt ett stort svart hål. En tjej som gick hem till sin lilla lägenhet. Låste dörren och satte sig i mörkret för att stirra ut i tomma intet. Timme efter timme, dygn efter dygn. Hopkurad på soffkanten med knäna under hakan och armarna lindade runt mig. Vaggandes av och an som för att trösta mig själv och samla kraft för att orka gå ut och möta dom "vanliga" människorna. En sorglig skuggfigur som inte trodde att jag var värd att älskas eller ens tyckas om. Och det låg nog mycket sanning i det eftersom jag inte ännu hade lärt mig att tycka om mig själv. Så hur skulle andra då kunna ta till sig mig när det enda dom träffade var en illusion helt utan verklighetsförankring.
Mina gamla vänner försvann en efter en. Några helt av naturliga skäl. Alla tog vi olika vägar i livet efter studenten. Men dom som stod mig riktigt nära visste inte hur dom skulle hantera mig. För dom såg det där mörkret i mina ögon. Och det skrämde dom. Så istället för att ta tag i mig och ruska om så fortsatte dom på sina egna vägar medans jag försvann ut i perfering. Trist, visst, men mänskligt. Jag var ju själv inte tillräckligt modig för att hålla dom kvar. Sitter man som jag gjorde i tystnaden och mörkret så plockar man inte upp telefonen för att slå en pling och kolla om nån vill hitta på nåt. Det hade nämligen gått så långt att man trodde att man inte hade något att erbjuda som vän. Att man bara var en jobbig jävel som störde. Tyvärr är just telefongrejen något jag jobbar på än idag. Har fortfarande svårt att ta till mig att det faktiskt finns människor som t o m blir glada av att höra min röst i andra änden.
Alla dom svarta åren lärde mig dock många viktiga livsläxor som jag idag inte skulle vilja vara utan. Bl a att man inte kan lita på någon. Och med det menar jag inte att man skall misstro sina vänner. Utan att den enda som man kan förlita sig på i alla lägen, om man har tur, är sig själv. När skiten verkligen viner kring öronen på en. För det krävs det en inre styrka och att man ingår en pakt med sig själv att aldrig ge upp.
Skulle kunna skriva en hel hög tegelstenar om dom där åren. Och det är inte omöjligt att några fler rader av det når denna blogg. Men nu vill jag avrunda så smått för att istället smyga upp till min lilla familj, som jag älskar mer än ord kan beskriva. Titta en liten stund på deras lugna fridfulla ansikten och lyssna till deras tunga andetag innan jag själv somnar lycklig och förväntansfull inför att få vakna upp till ännu en dag i deras sällskap. Dom älskar mig. Och jag är så oändligt tacksam för det.