Min dotter är ingen hund

Vi stack upp till Öppna Förskolan igår för vi hoppades på lite trevlig samvaro både för mig och lilla A i en timma eller två innan vi skulle handla mat. Men ack...
Knackade på och blev insläppta av förskollärarinnan.
Hon fascinerar mig.
En kvinna runt 50 strecket, utbildad i minns tre år och med X antal års yrkeserfarenhet inom barnomsorg... men hon kan inte prata med varken barn eller föräldrar.
Lilla A blev hälsad med frasen... "åti-snåtti-duuuu" och petad i magen tre gånger. Jag var på väg att säga; "Du det är bara en liten människa så du kan prata som du brukar." Men som tur är, efter många år med kronisk glappkäft, så har jag lärt mig ganska så bra vad min käft kan ställa till med så jag knep och log med ursäkten "Hon är lite nyvaken idag" för att skona min dotter från fler märkliga påhopp. "Atti-patti-nyvaken..dååå" fick vi till svar. Säkerligen ett både givande och uttömmande svar för någon... vet bara inte vem. För sådär skulle jag inte ens tilltala en hund. Hade det varit en hund så skulle ingen blivit förvånad om det där pekfingret i magen åkte på sig ett nafs bara för att markera dåligt uppförande.
Tur för förskolelärarinnan att lilla A inte har några vassa tänder och ännu icke färdigutvecklad motorik. Sen gick hon och satte sig med sin kopp kaffe igen.

Ingen av dom andra föräldrarna som precis ätit färdigt sin lunch hälsade utan tittade mer på mig och lilla A under lugg. Däremot knata det fram en kille runt 1 års åldern och sträckte artigt fram en hand och log mot oss med rent solsken i blick. Men vi hann inte svara för hans mamma kom raskt och flyttade på honom.

Med en liten suck tänkte jag att det är väl lika bra att vi sätter oss i soffan eftersom jag kände mig lite ivägen runt bordet. Så där satt vi och försökte söka ögonkontakt, le och se ut som människor som är ganska så trevliga att ha att göra med. Ingen fattade den vinken. Dom var fullt upptagna med lågmälda konversationer sinsemellan som jag inte hittade nån inbjudan eller infallsvinkel till att själv vara med i.
Lilla A fick lite leksaker som hon gnaskade glatt på och vi hade som alltid ett trevlig snack om ditt och datt. Främst hur god snabeln på elefanten faktiskt är. Men att öronen nog har en bättre textur för gommen, å så prasslar det så gott.

På andra sidan av soffan satte sig en mamma med sina två barn. En liten kille som inte kan ha varit mer än 2-3 månader och hans storasyster som var närmare 5år. Jag tänkte... Yeeeesss, jackpot! Men sen såg jag mammans blick. Den var helt tom och stirrade rätt ut i tomma intet. Ingen glimt nånstans. Hon satt och höll sin kaffekopp lite väl krampaktigt samtidigt som hennes dotter rykte henne i armen och sa; "Mammaaaa... det är tråkigt här... kan vi inte gå... snälla mamma... jag vill inte vara häääär." Till svar fick hon ett uppgivet "mmmmmmmhhh...".
Kan tänka mig att bebisen hållit henne upp och att hon inte hade fått så många timmars sömn. Eller rättare sagt, jag hoppas det. Visste inte hur jag skulle inleda nåt samtal där heller. Vill ju inte öppna med ; Va du ser trött ut, inte fått sova inatt??. Ser man en människa med den blicken sittandes på en parkbänk så skulle man gå fram och fråga hur det var fatt. Var precis på väg att säga nåt när hon reste sig och gick för att hämta mer kaffe. Hon pratade heller inte med någon utan gick bort till dockskåpet och kastade åt sin dotter några grejer med ordet; "Här...".
Det var ungefär precis då jag fick svår ångest. För en av dom stora sanningarna i livet är att man är som mest ensam när man är i en grupp utan att bli inkluderad. Kollade på klockan som vägrade att röra på sig. Vi hade varit där i nästan en halvtimma när jag kände att går vi inte nu så skriker jag. Om inte annat för att få folk att vakna. Så vi smet iväg med förevändningen att det var blöjbytardags till förskollärarinnan som bara nickade lite slött.
När vi skulle ta på oss ytterkläderna mötte jag en ung tjej som också skulle gå. Hon log och hälsade glatt. Frågade hur gammal lilla A var osv. Jag trodde först att hon var nåns storasyster eller moster/faster. Men det visade sig att hon hade sin egna lilla dotter liggandes i vagnen. Usch va jag skäms inombords när min hjärna hoppar till förutfattade meningar. Som tur var så hade jag inte frågat. Hennes dotter var en månad yngre och bara hälften så stor som lilla A. Jättesöt på alla sätt och vis. Hon frågade mig om Öppna förskolan och jag sa att det inte var så kul idag men på onsdag kommer det några roliga tjejer med sina barn. Hon tyckte det lät trevligt och skulle titta förbi. Jag hoppas att hon gör det. Och jag kan garantera att jag gör allt för att hon skall bli mer välkomnad än jag själv blivit. För hade det inte varit för dom andra supertrevliga mammorna och kidsen från Lilla A´s föräldragrupp så hade jag inte satt min fot på Ö.F igen.

Och hela den här misären skyller jag på förskollärarinnan. Vad är det för vits att ha en sån där om inte för att "bygga broar" och agera lekledare. Att sitta i ett ganska kalt rum och vänta på bättre tider när man istället hade kunnat fixa fram fingerfärger, kritor, kladda med giftfri lera, haft nåt roligt lotteri där alla som vill får vara med om man lägger en tjuga i potten för omkostnader eller göra avgjutningar av sitt barn händer och fötter. Jag har tusen idéer och helt utan nån utbildning inom barnomsorg. Eller bara något så enkelt som att när en förälder med barn knackar på och kommer in så presentera man dom för resten av alla som har kommit så att man lär känna varandra och inbjuder till delaktighet.

Aaaaaaaahhh... skönt att få skriva av sig. Nu ska vi fortsätta vår dag här för vi har massor att göra. Things to do, people to see.
Och nästa gång som jag vet att "våra" mammor och barn är sjuka eller inte kommer så åker jag hellre till mitt gamla jobb. Där kan jag och lilla A förgylla en tråkig arbetsdag för mina vänner och chefen i flera timmar. Hjälpa Gudmor att svara i telefon eller i lilla A´s fall flåsa vilket kan skapa intressanta situationer. Och kaffet flödar även där.