Idag ska jag och min älskade lilla familj åka upp och hälsa på min pappa, farbror V och min kompis B.
Alla tre ligger och vilar på samma gravfält för dom gick bort samma år. Det var ett riktigt tungt år i mitt liv där jag även förlorade min farmor.
Hade egentligen velat åka upp i helgen men herr S jobbade så vi väntade tills idag då han är ledig så vi kan göra det tillsammans.
Sitter här och gråter en skvätt (vi snackar niagarafallen) nu som jag alltid gör så här års. Jag gråter över minnen som jag aldrig fick lov att dela med dom. Och framtiden som dom aldrig fick se eller uppleva. Hoppas som alltid att jag har gråtit färdigt tills vi åker. För det är så himla jobbigt att stå där och gråta när andra besökare ser på. Jag är nämligen inte den gråtande typen. Har aldrig tyckt att det är ett dugg befriande eller förlösande som vissa säger. Det är bara blött, snorigt och jävligt irriterande. För det leder aldrig nån vart.
Snart vaknar min lilla underbara familj i a f och då ska vi åka och handla lite fint till gravarna innan vi åker dit. Ska bli skönt att få se dom igen. Jag tycker väldigt mycket om att vara uppe hos dom. Men kommer dit alldeles för sällan mot vad jag velat.
Men först som alltid.... kaffe! Tjärstarkt och uppfriskande. Precis som min pappa hade velat haft det.
